korpnatt.blogg.se

Det här inlägget handlar om något som hände i huset där jag växte upp. Det är det första minnet jag har av något övernaturligt jag varit med om. Kanske har jag även upplevt saker innan, men det är isåfall inget jag minns.

Innan jag börjar jag vill jag berätta lite om mina föräldrars hus. Huset är byggt på 1920-talet. Från början var det två familjer som bodde i huset, men någon gång i tiden ändrades det. När mina föräldrar köpte det på 80-talet var det bara de som flyttade in där tillsammans med min äldre syster. Jag vet inte mycket om de tidigare ägarna, men hur mycket energier har inte rört sig i huset genom tiderna? Hur många minnen, tårar och skratt har inte fastnat i huset väggar? Min teori om gamla hus är att de bildar sig sin egen "själ" genom åren. Om det är hemsökt eller inte låter jag vara osagt.
Nu till min första upplevelse. Jag skulle gissa på att den sker i april i början av 90-talet. Jag skulle fylla antingen sex eller sju år.

 

Natten känns evighetslång. Väntan är olidlig. Det vet alla som varit små och längtat efter julafton eller sina födelsedagspresenter. Jag ligger och vrider mig i sängen i väntan på att min mamma, pappa och syster ska komma in och sjunga för mig. Frukosten på sängen ska jag få, och ett eller flera paket. Jag har önskat mig leksaker, det är jag ganska säker på. Dinosaurier eller en arieldocka förmodligen. "Den lilla sjöjungfrun" är den stora favoriten!

Det ljusnar ute. Morgonsolen letar sig in mellan fönstrets persienner. Jag väntar och väntar, vänder mig om, och vänder mig tillbaka.

Det är då jag ser dem. De står bredvid min säng, en pojke och en flicka. Mina första födelsedagsgäster, tänker jag. Ja, jag är säker på att de har kommmit för att gratta mig på födelsedagen. I min värld är det inte konstigt. Det kanske är så det brukat vara, jag vet inte varför deras närvaro känns så naturlig för mig. Jag har inte sett dem förr, men de är för den sakens skull varken skrämmande eller okända.

Barnen säger ingenting. De står där vid sängkanten och tittar på mig. Kläderna de bär påminner mig om någon av Astrid Lindgrens filmer. Emil i Lönneberga ungefär. Det hade kunnat vara Emil och Ida som stod där, men det är inte dem. Pojken bär en rund hatt, skjorta och väst. Flickan en klänning. Hennes hår är flätat i två flätor som hänger över axlarna.

Jag säger heller ingenting. Snart ska mina besökare gå och min familj komma in. Jag sluter ögonen och försöker sova igen.

När familjen till slut kommer in, tänker jag inte på att berätta något om min besökare. Inombords förstår jag att de inte tillhör den riktiga världen. Det dröjde många år innan jag började tänka tillbaka på vad jag upplevde som barn. Många år innan jag reflekterade över att faktiskt var något övernaturligt. För det var inte det jag kände att jag upplevde som barn. För mig var det tvärtemot, något helt naturligt.

Vilka var barnen vid sidan av min säng? Var de besökare från andra sidan som tidigare bott i huset, eller några helt andra? Eller finns det någon logisk förklaring? Det är möjligt att mitt minne spelar mig ett spratt. Det kan även vara så att jag har drömt allt ihop. Kommentera gärna och berätta vad ni tror om upplevelsen!