21:45:00
T-udden
Baserat på en sann historia (namnen är fingerade).
Det var här, på T-udden, som My ofta rastade sin hund.
Just den här sommarkvällen var det alldels kvalmigt. Himlen fylldes av ett märkligt sken. Det var garanterat åska i luften. My passerade ungarna och gick med raska steg längs cykelbanan för att komma till bilvägen.
På andra sidan gatan bredde åkern ut sig. My såg sig om innan hon korsade vägen och gick ut på stigen som ledde över fältet. Gräset vek sig av en vind ifrån norr. På andra sidan åkern fanns skogen. Hunden älskade att springa fritt så fort de kom till fältet, men My höll henne kopplad. Här ute på åkern tycktes de mörka molnen än mer hotfulla.
Alla som besökt T-udden i Gävle vet att platsen ofast är folktom och mycket ödslig. Efter att ha sprungit förbi området där luften är tjock av avloppsstank kommer man till en plats där skogen kryllar av mygg och knott. En något bristfällig motionsslinga finns där. Människor rastar sina hundar, en del motionerar, och somliga kanske intresserar sig för djuren i naturreservatet. Men som sagt, det är oftast ingen där.
På 1890-talet byggdes ett träpalats här. Villa Rettig. Den brändes ned på 1960-talet. Spår efter sommarbostaden finns knappt att finna, men det som numera är en insektsfylld lövskog bredvid reningsverket var en gång i tiden en trädgård. Säkerligen en mycket vacker sådan, med tanke på närheten till stranden.
Just den här sommarkvällen var det alldels kvalmigt. Himlen fylldes av ett märkligt sken. Det var garanterat åska i luften. My passerade ungarna och gick med raska steg längs cykelbanan för att komma till bilvägen.
På andra sidan gatan bredde åkern ut sig. My såg sig om innan hon korsade vägen och gick ut på stigen som ledde över fältet. Gräset vek sig av en vind ifrån norr. På andra sidan åkern fanns skogen. Hunden älskade att springa fritt så fort de kom till fältet, men My höll henne kopplad. Här ute på åkern tycktes de mörka molnen än mer hotfulla.
Tanken på att vända om slog hon genast ifrån sig. Hunden behövde rastas innan hon åkte för att arbeta kvällspasset på äldreboendet. Att få schäfertiken att uträtta sina behov runt huset var oftast mer tidsödande än vad det behövde vara. Hon började springa mot skogen.
Vinden låg på precis rätt för att stanken av avlopp var nästintill kväljande. My bestämde sig för att jogga hela rundan för att komma hem så fort som möjligt. Inte bara för att slippa ovädret, men också för att komma undan den hemska lukten.
De hade precis passerat de steniga backarna och det omkullfallna trädet när hon hörde det första mullret i fjärran. Alldeles dovt var det, men tillräckligt för att Mys puls skulle öka en aning. Med andan i halsen nådde hon partiet där myggorna var som allra tätats. Grästuvor bredde ut sig över marken, och kommunen hade förstärkt stigen med plankor för att motionärerna inte skulle sjunka ned i sanken. Mys fötter klapprade mot plankorna och efter en stund nådde hon den grusade vägen där stigen delades. Hon saktade ned en aning och slog bort myggor som satt sig i håret och i nacken.
De hade precis passerat de steniga backarna och det omkullfallna trädet när hon hörde det första mullret i fjärran. Alldeles dovt var det, men tillräckligt för att Mys puls skulle öka en aning. Med andan i halsen nådde hon partiet där myggorna var som allra tätats. Grästuvor bredde ut sig över marken, och kommunen hade förstärkt stigen med plankor för att motionärerna inte skulle sjunka ned i sanken. Mys fötter klapprade mot plankorna och efter en stund nådde hon den grusade vägen där stigen delades. Hon saktade ned en aning och slog bort myggor som satt sig i håret och i nacken.
Schäfern drog i kopplet och My stannade till för att hämta andan medan hunden uträttade sina behov vid vägkanten. Från där hon stod hade hon utsikt mot vattnet. Ute på udden samlades några måsar kring en av grillplatserna. Förmodligen någon besökare som lämnat något efter sig.
Ännu ett mullrande hördes, högre i styrka den här gången. Och regnet. En droppe landade på Mys huvud, och snart blev hela grusvägen prickig.
"Är du klar?" My såg på sin hund som inte verkade ha någon brådska. Hon suckade och vände sig i riktning mot vägen som ledde hem. En raksträcka var allt som var kvar. Hon skulle vara hemma om tio minuter om bara hunden snabbade på.
"Är du klar?" My såg på sin hund som inte verkade ha någon brådska. Hon suckade och vände sig i riktning mot vägen som ledde hem. En raksträcka var allt som var kvar. Hon skulle vara hemma om tio minuter om bara hunden snabbade på.
Regnet öste ned. Det var ingen tvekan om det längre. Både My och hunden skulle vara alldeles dränkta när de kom hem. Hon kunde lika gärna gå sista biten. Efter att ha plockat upp efter schäfern tog hon kopplet i handen och begav sig hemåt i sakta mak. Det mullrade bakom henne och regnet trängde igenom kläderna och fick dem att slicka sig runt kroppen. Stanken av avlopp blandades med doften av blöt skog och mark.
Mys hjärta slog ett extra slag. Hon hade inte väntat sig att stöta på någon, men längre fram på vägen kom någon. Det första My la märke till var hur kort personen var, och bredden på den hatt som bars på huvudet. Det var ingen regnhatt, utan en vid hatt med någon form av blomma mitt på. Med vaggande gång kom han eller hon gående på vägen. My funderade först på om det var ett barn, men ju närmare de kom varandra stod det klart att det var en gammal person, närmare bestämt en gammal dam.
Hunden gnydde vid sidan av My, och My höll hårdare i kopplet. Något var konstigt med gumman som närmade sig. Inte bara det faktum att tanten var ute och gick i regnet. Det var något annat kring henne som inte stämde. Något som My inte kunde sätta fingret på. När de kommit riktigt nära såg My en bit av grått hår sticka ut nedanför hatten. En vit spetskrage täckte damens hals, och trots att hon bar en form av paraply i sin hand var det ihopfällt och användes som en form av käpp. Ett stort leende spreds sig i hennes rynkiga ansikte.
"Vilket vackert väder vi har!" sa hon när hon passerade. My besvarade tantens leende men kom sig inte för att säga något. Med tanke på regnet som skvalade kring dem var det ändå en konstig sak som tanten valt att säga. My raskade på stegen och drog i kopplet för att den gnyende schäfern inte skulle hamna på efterkälken.
Det gick redan rysningar i nacken på My när hon vände sig om för att se efter den underliga gumman. Rysningar som genast byttes mot kalla kårar. Damen var borta.
Hunden gnydde vid sidan av My, och My höll hårdare i kopplet. Något var konstigt med gumman som närmade sig. Inte bara det faktum att tanten var ute och gick i regnet. Det var något annat kring henne som inte stämde. Något som My inte kunde sätta fingret på. När de kommit riktigt nära såg My en bit av grått hår sticka ut nedanför hatten. En vit spetskrage täckte damens hals, och trots att hon bar en form av paraply i sin hand var det ihopfällt och användes som en form av käpp. Ett stort leende spreds sig i hennes rynkiga ansikte.
"Vilket vackert väder vi har!" sa hon när hon passerade. My besvarade tantens leende men kom sig inte för att säga något. Med tanke på regnet som skvalade kring dem var det ändå en konstig sak som tanten valt att säga. My raskade på stegen och drog i kopplet för att den gnyende schäfern inte skulle hamna på efterkälken.
Det gick redan rysningar i nacken på My när hon vände sig om för att se efter den underliga gumman. Rysningar som genast byttes mot kalla kårar. Damen var borta.
En åskknall ljöd över T-udden. Om My hade varit snabb i fötterna innan sprang hon desto raskare hemåt nu. Till T-udden skulle hon aldrig komma ensam igen.
Vem var den mystiska damen? Kanske någon som hade med den gamla Villa Rettig att göra? Var det kanske självaste frun i huset? Några svar på det får vi nog aldrig.
Bra skrivet. Spännande läsning. Kram