22:44:00
Grevinnan
En fiktiv rysare skriven av Caroline Kittilä
Agda var piga åt en välställd baron i utkanten av en av Sveriges större städer. Huset var stort. Förutom hon själv, var tre andra flickor anställda hos baronen och hans friherrinna. Baronen var sällan hemma, men friherinnan bjöd ofta in olika människor på middagar och kafferep.
Livet flöt på precis som Agda hade tänkt sig, tills friherrinan skaffade sig en ny bekantskap. Den nya vänninnan var änkan efter en greve. Hon hade nyss flyttat in en herrgård några kilometer från Agdas arbetsplats. Liksom friherrinnan hade grevinnan inga barn. Kanske var det ensamheten som drev dem till att knyta vänskapsband så snabbt.
Inget av det där hade behövt påverka Agda alls, men det var något med den gamla damen som störde henne. När Agda blev inkallad för att servera te och kakor var änkans blick som fastetsad i henne. För artighethetens skull var Agda tvungen att möta grevinnans ögon minst en gång per besök. Små och gula var dem, ögonen. Agda inbillade sig att pupillen var som ett långsmalt streck - precis som de var hos ett vilt djur. Det skrämde henne. Tekopparna skramlade mot faten varje gång hon gick in.
De andra pigorna delade inte Agdas upplevelse. De tyckte bara att damen var trevlig och rar. En av dem hade till och med fått en tjugofemöring i gåva efter att på eget bevåg ha putsat damens leriga galoscher. Så både förmögen och generös var damen nog allt. Hon hade ju dessutom inga barn som skulle ärva henne. Kanske skulle en vänlig piga kunna få ihop en slant där, bara genom att vara vänskaplig och trogen. Det var något Agda inte hade några planer på alls. Varken hos sin egen friherrinna eller hos den obehagliga grevinnan.
Hon försökte skaka av sig sina obehagskänslor, men de gula ögonen dök ständigt upp i hennes tankar. Närhelst Agda gick förbi en spegel tycktes änksan stå där. Med hjärtat i halsgropen kunde Agda bara konstatera att hjärnan lurade henne ett spratt.
Dagarna gick. Agda hade nästan blivit kvitt obehagskänslorna när friherrinnan sökte upp henne. Ett brev hade kommit till gården. Det var grevinnan som bad att en av pigorna skulle komma och ge henne en hjälpande hand. Tydligen behövde speglarna i matsalen putsas. Något som tydligen inte kunde vänta. Som av en slump hade hennes egen husa farit på begravning och skulle inte vara tillbaka på flera dagar.
Agda stirrade på friherrinnan när hon blev ombedd att bege sig till grevinnans hus. Det som stod skrivet i brevet gjorde henne misstänktänksam. Varför var det så bråttom att speglarna putsades? Och varför skulle just Agda gå?
"Hon bad särskilt om dig", sa Friherrinnan när hon vinkade av Agda vid dörren. "Se det som en komplimang!"
Agda såg hur de andra pigorna i huset samlats för att se henne gå. Hon hade gärna bytt plats med någon av dem, men det här var något hon inte kunde välja.
Agda stirrade på friherrinnan när hon blev ombedd att bege sig till grevinnans hus. Det som stod skrivet i brevet gjorde henne misstänktänksam. Varför var det så bråttom att speglarna putsades? Och varför skulle just Agda gå?
"Hon bad särskilt om dig", sa Friherrinnan när hon vinkade av Agda vid dörren. "Se det som en komplimang!"
Agda såg hur de andra pigorna i huset samlats för att se henne gå. Hon hade gärna bytt plats med någon av dem, men det här var något hon inte kunde välja.
Nu gick hon där på grusvägen. Det var friskt i luften och en aning isigt på vägen. Vinterdagen skulle snart mörkna. Agda kände till vägen, men hon hade aldrig varit till herrgården innan. Hon förstod också att hemgången skulle ske i mörkret, därför bar hon en fotogenlampa med sig. Lyktan lyste inte så starkt, men den skulle vara bättre än inget. Magen drogs ihop när hon tänkte på att vara ensam med grevinnan. De där speglarna skulle putsas så fort som möjligt!
Agda svängde av, in i allén av popplar som kantade vägen till grevinnans gård. Det vita huset syntes på avstånd. Ju närmare Agda kom, desto mer besynnerlig kände hon sig. Herrgården hade hon föreställt sig som lika omhändertagen som friherrinnans, men det hon såg framför sig var inget annat än ett ruckel. Fönsterluckor hängde på sned. På taket syntes fläckar som saknade tegelplattor. Ett utav fönstren på övervåningen gapade tomt, med bara en vit gardin som fladdrade ut i den milda vinden. Dessutom var det alldeles mörkt.
Agda såg sig omkring i skymningsljuset. Andra byggnader på gården såg minst lika slitna ut som själva huset. Ett fallfärdigt stall som inte verkade ha några hästar. Någon form av redskapshus eller lada hade också sett sina bättre dagar. Agda trodde att hon kommit fel. Men på porten satt ett kuvert under dörrknackaren.
Agda såg sig omkring i skymningsljuset. Andra byggnader på gården såg minst lika slitna ut som själva huset. Ett fallfärdigt stall som inte verkade ha några hästar. Någon form av redskapshus eller lada hade också sett sina bättre dagar. Agda trodde att hon kommit fel. Men på porten satt ett kuvert under dörrknackaren.
Efter att ta tagit ett djupt andetag sträckte hon fram en darrande hand och tog loss kuvertet. "Agda", stod det att läsa på framsidan. Med bultande hjärta öppnade hon och läste.
"Jag är ute på ett ärende och kommer tillbaka imorgon. Jag lämnar dörren olåst så att ni kommer åt spegeln som skall putsas. Den finner ni i matsalen på nedre plan. Tack för er hjälpsamhet, ni kommer bli rikligt belönad i sinom tid. Med vänlig hälsning, Grevinnan von Ankwall"
En lättnad infann sig hos Agda. Nog för att huset var lika skrämmande som den gamla änkan, men nu skulle hon i alla fall få slippa se de gula ögonen.
Agda öppnade dörren. Nog var den olåst allt. Med tanke på det rassliga handtaget undrade hon om den ens gick att låsa alls. Om rucklet hon såg på utsidan även speglade sig i interiören spelade det väl ingen roll heller. Då kunde därr inte finnas mycket att stjäla.
Agda höll fram lyktan och beskådade hallen när hon klivit in. En dammig takkrona och ett smutsigt golv var det första hon såg. Att någon husa funnits där kunde det inte vara tal om. Agda kunde föreställa sig de andra pigornas förvånade miner vid avslöjandet av att den så kallade grevinnan inte alls var förmögen. Vilka mer hemligheter fanns att finna här?
Invid väggarna stod små bord och med diverse prydnader. Alla översållade med damm. Det knakade i träet när Agda gick genom de intilliggande rummen. I ett hörn stod en gammal flygel som ned med trasigt ben. För fönstren hängde likadana ljusa gardiner hon sett fladdra ut från övervåningen tidigare.
En tryckande rädsla smög sig på Agda. Skulle här ens finnas någon spegel värd att putsa? Varför var hon här? Hon stannade till vid tröskeln in till nästa rum. Ett matsalsbord syntes där inne. Ett dovt blänkande kom ifrån silverservisen det var dukat med. Faten och karotterna, liksom kandelabrarna på bordet var även de täckta med damm. Agda hade precis bestämt sig för att vända om när något rörde sig i ögonvrån. Med hjärtat i halsgropen vände hon sig om och stirrade rakt in i ett par lysande ögon. En katt. Djuret gick längs med en vägghylla innan den hoppade ned. Ett spinnande läte kom ifrån katten då strök sig mellan Agdas ben.
Djuret gick vidare över tröskeln och försvann in under bordet. Hade den inte sett en aning mager ut? Agda gick efter den. Då fick hon se den. Spegeln. Egentligen var det inget särskilt med den, förutom att det var det enda föremålet i hela huset som inte var övertäckt av damm. Den hängde på väggen på andra sidan av rummet. Agda kunde se en del av sig själv i den. Lyktan lyste emot henne i spegelbilden. En aning ironiskt var det, att just den skulle dammas, när det egentligen var resten av huset som var i behov av rengöring.
Katten hade hoppat upp på bordet och fått en gaffel att skramla till. Med tanke på hur uppe i varv Agda var, var det inte konstigt att minsta ljud fick henne att hoppa till.
Hon skyndade fram till spegeln och ställde lyktan på det lilla bordet som stod under den.
Ur en ficka på sitt förkläde tog Agda upp en dammtrasa. Inte för att spegeln var i behov av att dammas, men hon skulle känna sig bättre till mods om hon faktiskt ärligt kunde säga till friherrinan att hon utfört sin uppgift. Efter några drag med trasan över spegelns ram övergick hon till att putsa glaset med en putsduk. Mitt i en rörelse stannade hon. I spegelbilden såg hon katten sitta på bordet bakom. Djuret stirrade med gula ögon rakt på henne. En rysning gick längs Agdas ryggrad. Hon drog med trasan på spegeln över ett litet märke av smuts, just på det stället där katten satt i spegelbilden. När trasan gick vidare mot en annan fläck var katten borta. Som om den försvunnit mitt i tomma intet.
Agda stelnade en aning samtidigt som obehaget ökade. Nackhåren reste sig. Trots att kattens ögon var borta kändes det som om någon stirrade på henne. Hon slängde ett öga över axeln. Ingen där. När hon sedan vände tillbaka blicken tog hon ett steg bakåt i ren förskräckelse. I spegeln syntes grevinnan!
Ögonen var precis som Agda mindes det. Gula. Och med ett smalt streck som pupill. Bilden av grevinnan tonades ut och försvann. Men Agda var säker på att hon var där. Blodet rusade i hennes kropp, men hon stod som förstelnad kvar på skakande ben.
"Du är vacker." En viskning hördes svagt genom rummet, och som om en vintervind hade trängt in genom husets springor blev det alldeles kallt. "Se in i spegeln."
Agda kunde inte hjälpa det. Ögonen drogs till spegeln igen. I reflektionen såg hon bilden av sig själv, skräckslagen. Bakom henne syntes katten igen. Men ju längre Agda såg på den, desto suddigare blev den. De lysande ögonen såg till slut inte ut att tillhöra ett djurs kropp. De omgavs snart av ett grått hårsvall, och ett rynkigt ansikte formades kring dem.
Agda vände sakta huvudet. Tårar brände bakom ögonen samtidigt som viljan att ropa på hjälp var överväldigande. Men hon kunde varken gråta eller skrika. Vid sidan av henne stod den gamla änkan. Agda stod öga mot öga med spegeldamen. Grevinnan öppnade munnen. I den rynkiga munnen blottades spetsen av två gulnade tänder. De nariga läpparna rörde sig när den gamle talade.
"Ungdomens blod", sa hon och la huvudet på sned. "Oroa dig inte, kära du, jag skall hålla mitt löfte." Fortfarande stel av skräck stod Agda medan grevinnan la sin kind emot hennes och viskade med raspig röst.
"Jag skall icke dricka allt."